När jag igår fick reda på att min bil inte kommer att kunna lagas utan det är bara att åka iväg med den till skroten, ja då är det som något klickar till inne i mig. Jag börjar gråta och känner mig så himla ledsen. Inte över en j-la bil, det är ju bara materiella ting, men att allt detta hände, att vi måste gå omkring och bära på detta hela livet. På något sätt blir det så påtagligt hur illa det kunde ha gått när man hör att det inte ens är någon idé att laga bilen. Tackar Gud att jag har satsat pengar på en säker bil. Nu känner jag att jag inte ens vill sätta mig i en bil och än mindre köra en själv. Men jag vet ju att jag måste. Fast inte förren nacken är så pass bra att jag kan röra på huvudet åt alla håll.
Idag har dottern och hennes kompis blivit kollade av varsin doktor och de mår bra! Tack gode Gud för det!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Håll ut. Att du blev så ledsen för bilen kanske var en efterreaktion. Bilen går att ersätta men det gör inte du och barnen. Tror också att ni hade en oändlig tur i allt. Vila i sorg och hemsk upplevelse och ta dig upp när du orkar. Jag tänker jättemycket på dig.
Oj... vilken tur ni hade som hade en säker bil, och det är klart att chocken släpper till slut och det känns kanonjobbigt ett tag...
Låt det ta den tid det tar, bara... och god bättring till er alla tre!
Skicka en kommentar