Mitt i

Så här stod det i vår lokala tidning idag:

Rattfull bilist var efterlyst
Två bilar kolliderade på länsväg XXX i höjd med xxx vid 18-tiden förr måndagen. Olyckan skedde efter att en 33-årig man tappat kontrollen över sin bil, kört över i motsatt körfält och kommit i vägen för den andra bilen. Det visade sig att 33-åringen druckit så mycket alkohol innan han satte sig i bilen att han nu är misstänkt för grov rattfylla. Mannen var dessutom efterlyst av polisen för att han inte suttit klart ett fängelsestraff. Både den 33-åriga mannen och föraren i den andra bilen klarade sig undan med lindriga skador.

Av en vän som jobbar med försäkringar har jag fått reda på att mannen ifråga inte ens har ett körkort. Tja vad säger man ... det finns mycket gott om idioter!

Olycksplatsen

Idag har vi åkt förbi olycksplatsen och det kändes helt ok. Fast jag hade fasat för det. Igår kväll körde jag bil en liten liten stund bara här hemma i våran lilla ort, sent på natten då inga andra var ute. Det gick bra. Idag körde jag ända ner till Södertälje och det gick också bra men förbi olycksplatsen fick N köra. Vi åkte till stallet och dottern fick visa sin pappa "sin skötarhäst" och hon tyckte nog att pappa var alldeles för lite imponerad *skrattar*.

Jag har fortfarande väldigt ont i huvudet. Idag har jag haft vidrigt ont och legat stor del av dagen i sängen. Nacken känns bättre men jag är stel och det sitter någon låsning mellan skulderbladen. Ska försöka få tag i en naprapat i morgon. Jag ska också till VC för medicinen jag fick på akuten kan jag inte äta längre, jag får så ont i magen av den. Ska höra vad läkaren på VC säger om jag behöver någon annan medicin som är lindrigare för magen eller inte. På tisdag har jag ju varit hemma en vecka från jobbet och då måste jag också en ett läkarintyg på sjukskrivning. Jag drömmer mardrömmar om den där hemska människan som körde på oss. Jag drömmer att han kommer hem till oss ... *ryser*. Larvigt och fånigt men jag kan inte rå för det.

Ledsen

När jag igår fick reda på att min bil inte kommer att kunna lagas utan det är bara att åka iväg med den till skroten, ja då är det som något klickar till inne i mig. Jag börjar gråta och känner mig så himla ledsen. Inte över en j-la bil, det är ju bara materiella ting, men att allt detta hände, att vi måste gå omkring och bära på detta hela livet. På något sätt blir det så påtagligt hur illa det kunde ha gått när man hör att det inte ens är någon idé att laga bilen. Tackar Gud att jag har satsat pengar på en säker bil. Nu känner jag att jag inte ens vill sätta mig i en bil och än mindre köra en själv. Men jag vet ju att jag måste. Fast inte förren nacken är så pass bra att jag kan röra på huvudet åt alla håll.

Idag har dottern och hennes kompis blivit kollade av varsin doktor och de mår bra! Tack gode Gud för det!!

Dagen efter

Idag ska vi åka till sjukhuset allihop och kolla oss ordentligt. Jag har jätteont i nacken och i huvudet. Jag känner också att jag är öm runt revbenen och på näsan. Vi börjar med att åka till Huddinge sjh. Där blir vi först inskriva alla tre och får träffa en jättetrevlig sjuksköterska vid namn Henrik. Båda barnen mår ganska bra men den ena tjejen har ont i huvudet och den andra runt revbenen, precis som jag. Efter att han tagit alla våra uppgifter om vad som hänt och hur vi mår konsulterar han barnläkaren och ortopedläkaren. De vill inte ta emot tjejerna utan vill skicka oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. De säger vidare att där kommer vi att bli emottagna allihop och inte åtskilda. Vi åker dit och får där beskedet att vi visst måste gå till olika ställen, ett för tjejerna och ett för mig. Eftersom jag är den enda som verkligen mår dåligt bestämmer vi oss för att jag skriver in mig och tjejerna och den andra tjejens mamma som varit med hela tiden åker hem. Halv ett ungefär blir jag inskriven och får snabbt komma till ett rum och träffa en läkare. Han är jättetrevlig och bedömer att jag behöver en nackröntgen. Jag har rejält ont både i huvudet och i nacken. Jag ligger helt ensam i ett rum under 3 timmar, då kommer en sjuksköterska och säger, utan att presentera sig, att jag måste flytta på mig för att de behöver rummet till en annan patient. Sedan ligger jag ytterliggare 1 timme i en säng i ett bås innan en annan sjuksköterska frågar hur jag mår. När jag säger att jag inte mår bra utan att jag har väldigt ont frågar hon om jag vill ha smärtstillande. Nu har det gått 4 timmar sedan läkaren lämnat mitt rum. Jag får två alvedon och lite vatten i ett glas. Klockan 16.10 kommer sjuksköterska nr 1 in till mig och säger att klockan 17.00 ska jag få komma till röntgen. Klockan segar sig fram. Jag är rejält ledsen och känner mig oerhört ensam och väldigt osynlig. När klockan har passerat 17.00 börjar jag gråta tyst för mig själv för att de inte ens märker att jag fortfarande inte blivit hämtad upp till röntgen. Klockan 17.30 ser sjuksköterska nr2 mig och undrar varför jag inte blivit hämtad, dock säger hon inget till mig. 17.40 blir jag hämtad av en kille som inte presenterar sig utan bara kör iväg med mig upp till röntgen. 18.00 är jag ute från röntgen igen och får ligga i ett bås utanför. Tio-tjugo minuter senare kommer min man äntligen. Han frågar om han får skjutsa ner mig till akuten igen och det får han. Väl där nere igen blir vi anvisade ett bås och där ligger vi sedan och väntar tills doktorn äntligen kommer, då är klockan runt 19.30-19.40. Han är hos oss i cirka 1 minut. Jag får svaret att nackkotorna inte är skadade utan smärtan sitter muskelärt och det är vanligt vid den här typen av skada. Jag får också recept på voltaren för att minska inflammationen i musklerna. Jaha så var den dagen till ända. INGEN mat och INGET att dricka på 8 timmar! Så är det på aktuen i vårat fina i-land.

Olycka

Den 16 oktober 2006 ungefär klockan 17.55 blir jag påkörd av en rattfyllerist. Jag är på väg hem från ridskolan med min dotter och hennes kompis i bilen. Vi sitter fastspända allihop, tjejerna har varsin bälteskudde och vi sitter i min säkra bil. (Ja nu vet jag att det är en säker bil) Efter en kurva, på en ganska kort raksträcka, precis framför en kurva åt andra hållet, kör en stor vit skåpbil över på fel sida och krockar rakt in i min flygel. Min airbag (både fram och sido) löser ut, jag panikbromsar och får snabbt min bil att stanna. Vi tumlar ut, jag via passargerarsidan eftersom m in dörr naturligtvis inte går att öppna och inser att vi inte är allvarligt skadade. Framför mig har det kört en buss och precis bakom bussen en vanlig bil. Dessa stannar och kvinnan i bilen bakom bussen anmäler sig som vittne. Vad tror ni det första jag gör ... ja inte är det att ringa 112 ... nä jag ringar min man. Konstigt man reagerar. Någon annan ringer 112 och anmäler olyckan. Den andra bilen försvinner bakom kurvan och vi tror först att han har smitit. Vilket visar sig vara fel. Hans bil är lika demolerad som min. Vittnet går bort till den andra bilen och berättar när hon kommer tillbaka att det luktar sprit inne i den andra bilen. Om det kommer från chauffören eller passgeraren är naturligtvis inget hon kan avgöra. Efter en liten stund kommer en av ägarna till ridskolan vi just hade lämnat. Hon stannar och ser då att en man lämnar den andra bilen och springer upp i skogen. Vi tror att han kanske mår illa eller så. Efter ett tag kommer två ambulanser, en akutbil och två brandbilar till platsen. Vittnet går och hämtar en filt till tjejerna som börjat att frysa, båda två är mycket chockade men jätteduktiga. Jag har ont i ansiktet och i ena handen, nacken börjar kännas av. Räddningspersonalen checkar av oss tre som satt i bilen och konstaterar att vi verkar ok. Min man anländer till platsen. Jag säger till vittnet att hon kan åka hem om hon vill, vi är väl omhändertagna. Vi väntar nu bara på polisen, som dröjer. All räddningspersonal på platsen säger att inget är mitt fel, det är solklart och att vi har haft en otrolig tur. När det gått en lång stund får vi klartecken att vi kan åka hem och slipper vänta längre på polisen. På vägen hem ringer polisen och undrar om de får komma hem till oss. Vilket de gör lite senare. Polisen får en redogörelse på hur allt gick till sett ur mitt perspektiv och även de säger att föraren av det andra fordonet är vållande och dessutom gjort sig skyldig till ett lagbrott, rattfylleri. Vi berättar att vi kommer att uppsöka sjukhus nästa dag för att kontrollera oss alla tre, som var med i bilen. Polisen håller med om att detta är en bra idé.

Ingen kan förstå

Ibland känns det att ingen i hela vida världen kan förstå hur man känner det. Igår och idag är sådana dagar. Vet ni hur det känns när man vill något så mycket att det känns i hela hela hela kroppen? Det blir liksom som något fysiskt inte bara psykiskt. Jag har inte sovit utan bara tänkt och grubblat. Hur hur hur!!

Böcker

En av mina favoritbloggar är Onekeligen, tjejen som skriver är bara såå bra på att skriva medryckande. Hon borde göra som Hemliga pappan och ge ut en bok, om sin blogg alltså. I vilket fall så skriver hon mycket om böcker och om att läsa. Den 2 oktober skrev hon att det ingår i henne jobb att läsa landets alla barnböcker. Vilket fick mig att tänka på alla stackars människor som inte tycker om att läsa. Vilken förlust! Att läsa är ju livet. Jag skulle ärligt inte klara mig utan böcker. NRJ har en tävling där man får skriva 5 viktigaste saker att ta med på sin semester. För mig är en av de 5 sakerna min Palm pocket fylld med böcker.

Just nu läser jag Guds barmhärtighet av Kerstin Ekman och den är egentligen väldigt bra men jag har just avslutat en serie mycket bättre böcker så då kommer den liksom lite i skymundan. Jag älskar deckar-serier. Det ska vara just serier, samma poliser/deckare bok ut och bok in. Och så älskar jag fantasy. Egentligen älskar jag nästan alla böcker jag läser och jag känner alltid sorg när en bok tar slut. Det är lite som att skiljas från en vän ...